Att förstå ett pussel -

Idag var en sån där dag då orken inte fanns där från början. Jag vaknade med en bultande huvudvärk och insåg att det var VAB på gång. Eller det insåg jag faktiskt under natten, lillebror snorade och snarkade som aldrig förr. L var däremot väldigt pigg men gnällig så kanske lite förkyld ändå. När klockan började närma sig 16 hade pojkarna hunnit med att bada i toan, hälla ut ett glas vatten i lekrummet och bokstavligen hängt i gardinerna och klättrat på möblerna. Ni som känner mina barn vet att jag inte överdriver. Däremellan gnällt, klängt, och klättrat på mig, ett högst ofrivilligt berg.

Då brast det för mig och jag satte mig på sängen och grät ut allt jobbigt. Att hemmet ser ut som ett bombnedslag trots att man inte gör annat än att städa, att vara borta från jobbet trots att jag aldrig kunnat skicka iväg sjuka barn till förskolan. Ja ni vet, sån där fulgråt som bara måste ut ibland.

Lillebror kom och gav mig en kram och klapp på axeln som bara en tvååring kan. L löste det hela med att titta allvarligt på mig, satte sina fingrar i mina mungipor och drog dem uppåt. Och vem kan inte le då liksom? 😊

De är rätt fina de där pojkarna ändå, trots att de stökar ner, är högljudda och inte lyssnar. Men de vet hur man tröstar nån som gråter och det är värdefullt det med. 💕