Födelsedagsboken

Både L och lillebror har en bok de fyller i på sin födelsedag. Eller i det här fallet fyller jag i den några månader senare för att den glömdes av. Det är hur som helst en bok där man sätter in ett foto varje år, skriver längd, vikt och skostorlek. Barnet ska också rita en bild varje år. Det ställs en fråga om livet och det finns som små post it lappar att fylla i om vad barnet gillar osv. Väldigt kul tanke. Men, lika kul Som jag tycker det är att bevara såna här minnen, lika mycket får jag en klump i magen när jag ser dem. Varje år, alltså varje år i 18 års tid finns samma lilla post it lapp med. De andra varierar, men denna är med varje år. Den heter något så oskyldigt som "mina kompisar". Förutom att L inte har några kompisar han leker med. I alla fall inte som följer med hem eller så. Han leker ju mest för sig själv. Det gör ont, så fruktansvärt ont i mig, att tänka tanken att den lappen kanske kommer vara tom i 18 år. Det behöver ju inte bli så. Men det är där de där förväntningarna på livet som det borde vara, dyker upp. Jag är inte på något vis missnöjd med mitt liv, det är annorlunda men absolut inte dåligt. Men som alla föräldrar vet så önskar man ju hela världen åt sina barn. Och här blir det så tydligt hur världen borde se ut enligt normen. För alla har ju kompisar. Eller?