Hej och välkomna!

 Jag har en fantastisk son, eller nä, jag har två fantastiska söner precis som alla andra föräldrar har fantastiska barn. Precis som alla andra barn är mina söner unika. Men min äldsta son är mer ovanlig i och med att han fått diagnosen autism och språkstörning. 

 

Jag läste igenom hans journal häromdagen.  En ordentlig bibba med rad efter rad om sjukhusbesök, tester och sida upp och ner med hans svårigheter. Väldigt få styrkor var dokumenterade. Trots att han har så många. Denna fantastiska lilla person som är en del av vår familj. Jag kände att han liksom inte kom till sin rätt. Ingenstans finns det dokumenterat om alla dessa framsteg han gör varje dag. Det är där den här bloggen kommer in. 

 

Jag är ibland så stolt att jag närapå spricker. För att han kramat sin bror spontant. För att han visat att han vill pussla. För att han kunnat klä på sig helt själv. 

 

Om det skulle vara så att det är en orolig förälder som dyker in här, som precis som vi fått en diagnos i familjen att handskas med, vill jag inte att de som jag bara hamnar på sidor som beskriver hur svårt allting är. När fan är livet lätt egentligen?  Livet med ett autistiskt barn är inte sämre på något vis, bara annorlunda. Tänk på det.